Inga kelgrisar, inga styvbarn – Cia Sigesgård

Någonstans i Sverige finns ett hyreshus med en trappuppgång som hyser fyra lägenheter. I en av lägenheterna bor den pensionerade Astrid tillsammans med sin vuxne son som helt enkelt vägrat flytta hemifrån. Redan när Sonen var liten insåg Astrid att det var något allvarligt fel på honom men ingen trodde henne. Tänk om de bara hade lyssnat. Plötsligt börjar gäster dyka upp hemma hos Astrid och för första gången har hon några som lyssnar när hon berättar hela sanningen om vad Sonen har gjort. I en annan lägenhet bor Anna som har svårt att förstå sig på hur man integrerar med andra människor. Någon gör inbrott i hennes lägenhet men ingen tar henne på allvar utan påstår att hon bara inbillar sig. Det enda sällskap Anna har är Kasper, en pojke som också bor i hyreshuset bor tillsammans med sin lillasyster, mamma och hennes pojkvän. Mamman och pojkvännen dricker för mycket och bråkar jämt så Kaspers tillflykt blir Annas lägenhet, även om Anna är speciell och han hela tiden måste tänka på vad han gör när han är där är det bättre hos henne än vad det är hemma. På ytan är hyreshuset som vilket annat som helst, åtminstone innan lukten börjar sprida sig, men när man börjar få kika in genom dörrarna och lära känna personerna inser man snabbt hur mycket det är som inte står rätt till.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken för jag är så kluven. Den är bra skriven, lättläst och flyter på bra i ett ganska långsamt men stadigt tempo. Berättelsen lyckas hålla ihop trots att man får följa flera olika karaktärer som växer fram allt tydligare under läsandets gång. Varför är jag då kluven? Därför att boken är så hemsk! Precis som utlovat är det en väldigt obehaglig bok, det här kan vara den värsta bok jag läst. Den är så ruskig! Lyckligtvis finns det också några ljuspunkter som gjorde boken lite mer lättsmält för mig, framförallt så var Anna och Kaspers växande relation till varandra intressant och fint att få följa. Jag insåg ganska snabbt att det här inte var min typ av bok men även efter att jag fått den insikten var boken tillräckligt fängslande för att jag skulle vilja fortsätta läsa för att få veta vad som skulle hända härnäst. Letar man efter en mörk och äcklig bok så är det här definitivt en bok man ska läsa, själv kände jag mig nästan besudlad när jag läste och halvvägs in i den var jag tvungen att bryta av läsningen med en glad bok för att klara av att läsa ut den. Såhär i efterhand är jag förvånad över att jag slapp mardrömmar, för den är verkligen så ruskig.

Inga kelgrisar, inga styvbarn är en bok som kryper under huden och inte kommer lämna någon oberörd.