Katherine-teorin – John Green

En av nackdelarna med att slå igenom hos allmänheten så starkt med något som John Green gjorde med The fault in our stars måste vara att allting annat jämförs med den boken. Är det här en ny Förr eller senare exploderar jag? Nej, det kan jag inte påstå men det hindrade inte mig från att tycka om den. Jag var inte tjusad av Var är Alaska/Looking for Alaska men Katherine-teorin, min tredje bekantskap med John Green, var en riktigt trevlig historia.

Boken handlar om Colin, ett underbarn med språk och anagram som sin specialitet. Han är smart, lite nördig och väldigt upptagen med sig själv vilket gör honom socialt inkompetent och ganska blind för personerna i sin närheten. Colin har också en grej för tjejer som heter Katherine, när vi först träffar honom har han precis blivit dumpad av den nittonde tjejen med det namnet. Han är väldigt nere så Hassan, Colins enda vän, lyckas övertala honom att de ska ge sig ut på en roadtrip.

Det är en fin berättelse om vänskap, kärlek och att vara lite vilse i livet, allt berättas med värme och en gnutta humor och jag sveps med och mår bra. Att karaktärerna ibland är ganska tragiska och självupptagna figurer gör ingenting för John Green lyckas ändå förvandla det till en feelgood. Hur härlig boken än är finns det en sak som stör min läsning och det är det flitiga användandet av fotnoter, de finns lite här och där och tyvärr tillhör jag inte skaran som tycker sådant är roligt. Att hela tiden behöva lämna läsningen för att kika på en fotnot gör att jag kommer av mig och tappar berättelsen lite. Trots det gillar jag den. Katherine-teorin är en ljus och lättsam berättelse som kanske inte gör så där väldigt stora avtryck i ens liv när man läst klart den men det är en underhållande och mysig bok med intressanta karaktärer som lyckas undvika att falla i fällan att bli stereotypiska. De känns som riktiga personer och jag är glad att jag fick träffa dem.